Mitt stora hundintresse började nog redan som liten - då min farmor födde upp schäfer vilket innebar att vi nästan alltid hade någon av hennes hundar hemma hos oss. "Jag vill bli som farmor när jag blir stor" sa jag jämt enligt mina föräldrar. Varje gång vi var hemma hos dem så hade jag fullt sjå att mata valparna och se till att det var rent i valphagen osv. En underbar uppväxt för ett barn tycker jag idag.

Det har passerat en del hundar i mitt liv sen dess. Diverse blandraser av större typ och sista hundarna mina föräldrar hade var dvärgschnauzer.

Min första egna hund blev en labbetik med namnet Puhs Impulsiva Mimmi. Ett namn hon gjorde skäl för. Att det blev en labrador var min dåvarande mans "fel" då han aldrig skulle släppa in en rottweiler i våran familj med barn. ( Fördomar....). När Mimmi var borta så köpte vi en blandis,  ( schäfer-rottweiler-golden ) och 1990 så kom Pablas Lord vår första rottis in i vårt liv. Han hade  omplacerats pga allergi. En liten kupp  gjorde att Lord "råkade" komma hem till oss och hälsa på. En underbar hane på 2 år -lugn och helmysig - tyvärr med både armbågs och höftledsfel visade det sig, Han hade inga besvär med det förrän han blev äldre. Vi fick ha honom kvar till 1996.

Så småning om kom jag i kontakt med Taptos Kennel och de väntade valpar efter Weileråsens Dorf och Taptos Blessed Triumph - det resulterade i att Taptos Endless Noblesse "Trixie" kom in i mitt liv. Det var nog en av de lyckligaste dagarna i mitt liv när jag satt med det lilla knytet i mitt knä och fick ta hem henne till oss.

Hon skulle bli stamtiken i min kennel SJÖLUNDAS som jag ansökte om 1994.  Samma år fick Rottrivers Kennel  valpar efter Lapaloma och Flatbakkens Herman Qvistberg,  3 eller 4 hundar spelar väl ingen roll tyckte vi då så - Rottrivers Midnight Miracle, "Boss", kom hem till oss sommaren -94. Med 2 vuxna hanar, en 7 månaders tik och en 12 veckors valp så hade vi fullt upp. Idag brukar jag säga till valpköpare att vänta tills valpen de köper av mig är ca 2 år innan de skaffar sig en till och jag tror nog att med facit i hand så är det nog ganska klokt att göra det.

1996 flyttade vi ( Trixie - Boss och jag ) till Lerum och 1997 fick vi vår första valpkull. Parningen mellan Faunus Kodac och Trixie resulterade i 8 valpar 3 hanar och 5 tikar. Sjölundas A - kull
Min uppfödningsdröm hade förverkligats.

Boss - min hane blev pappa till 4 kullar. Tyvärr har han lämnade han  för många armbågsfel för att jag tyckte att han skulle fortsätta gå i avel. 4 kullar räcker. ( Det blev ca 85% armbågsfel )

Boss finns inte kvar hos oss längre - han fick lämna oss Dec -2000. Han somnade in lugnt och stilla i mitt knä, efter en lång tids sjukdom.

Trixie somnade in sommaren 2002, Idag inser jag att jag höll kvar henne för länge av rent egoistiska skäl, hoppas att jag aldrig mer låter någon få lida för att jag inte kan släppa taget. Att älska är att kunna avstå ibland. 

Övriga hundar som jag själv förlorat är Birka ( en fodertik som inte ens fick uppleva 1-års dagen ). Carisma, som fick en tumör i ryggraden och fick somna in på operationsbordet. Hon blev bara 15 månader.

Alfa är den tiken som blev kvar hemma hos oss, hon axlar rollen som "Alfahund" med bravur idag, hon är helt underbar.

Hanen i mitt liv idag är "Knodden" Sjölundas Exxet som föddes 17 mars 2001. Hans temperament är helt underbart - lugn, stabil och ändå hur alert som helst när man tränar.
Vi får se om han är hunden som får ut mig på tävlingsplan igen....

När vi tränar hund idag så är det för det mesta inom hemvärnet där vi är aktiva, inom beredskapsplutonen. Det är ett jättebra sätt att träna hund på - många tycker att bevakningshund inom hemvärnet inte betyder något - men har man varit ute i skogen en hel helg med packning, övernattning i tält och hundarna sover ut i sina "kojor" av granris så vet man att både människa och hund är totalt slut efter en sån övning.

För att få en bra bevakningshund krävs att man tränar och åter tränar. Det finns de som tar sitt tjänstecert och använder det för att få bruksmeriter inför utställningar och då förstår jag de kommentarer som kan komma om att "det är ett billigt sätt att få bruksmeriter på" . Vi är många som tar detta med bevakning på allvar och är aktiva - då blir denna kommentar fel. Har man många hundar så tycker jag detta är ett bra sätt att låta alla hundar få vara med - oavsett om de är "vilande" i staben eller om de är ute i tjänst. Alla får sitt.

Att träna bevakning med hund är så roligt att jag gick hundtjänstbiträdesutbildning i Marma. För att lära mig mer. Fortsättning inom hundtjänstutbildningen ( om jag går den utbildningen ) leder till hundtjänstinstruktör. Har inte bestämt än hur jag ska göra för risken är att efter den kursen så blir man placerad i staben och får utbilda hundekipage och inte alls träna och jobba med sin egen hund inom gruppen. Det var ju inte riktigt vad jag tänkt mig...Vi får se.

Slutar med ett Stort Tack till alla underbara människor jag lärt känna genom rasen, Allt stöd jag hela tiden får från mina underbara valpköpare, som även blivit mina närmaste vänner genom åren.  Hur man klarar sig som uppfödare utan deras stöd och hjälp har jag undrat över många gånger.  Tack ni är ovärderliga.

/ Kerstin Spåre